2011. Januari är suddigt. Jag kommer ihåg att jag hade en av mina största dippar vid jul föregående år, samt att jag räknade igenom halva matte D-kursen över jullovet. I februari hände det lite mer. Jag skaffade en ny blogg i hopp om att inspirationen skulle vakna, men icke. Istället gick det bara utför. Både med bloggen och mig själv. Vårvintern och våren 2011 var en segdragen och jobbig tid. En av ljuspunkterna var när jag åkte upp till Stockholm i februari med mitt ex och såg Accept och Steelwing, och gjorde en intervju med Accepts gitarrist Wolf Hoffman. Mitt intresse för vintage merch ökade markant, och det var länge det enda jag lade pengar på. Jag fyllde 18, jag tatuerade mig för första gången. Klippte lugg gjorde jag också - än en gång inbillade jag mig att jag passar i det, vilket jag inte gör.

Den sista spelningen med mitt gamla band genomfördes också, i mars 2011. Då om någon gång så insåg jag att det inte är på scenen med en bas jag hör hemma. Bandet rann till slut ut i sanden och väl var väl det, med tanke på vad som skulle komma att hända i oktober.

På påsk åkte jag, morsan, moster och kusin till Berlin och åt och drack väldigt gott. Min debut på en tvåstjärnig restaurang var en upplevelse i sig, det vill jag lova. Jag hade till och med på mig klänning för första gången på väldigt länge - och trivdes. Antagligen för att jag tillfälligt kom bort ifrån alla krav om att bete mig på ett sätt som inte var jag. I maj besöktes Liseberg och jag vantrivdes. Jag hade det sjukt hektiskt på sluttampen i skolan, och vissa saker gick helt åt helvete. Sedan var skolan äntligen slut, och jag började ladda upp inför Iron Maiden och Big Four i början av juli.

Berlin 2011. Lycklig.

Iron Maiden var, naturligtvis, lika underbart som alltid. Något som däremot inte var lika underbart var publiken. Det kan ha varit bland det värsta jag har varit med om. Jag insåg dessutom till min besvikelse att Maidenpubliken har ändrats drastiskt på bara några år, antagligen i takt med bandets ökande popularitet. De lockar långt fler än bara hårdrockare i dagens läge. Det drog ner stämningen något. På Big Four två dagar senare var det inte lika störande. Då placerade jag mig själv på en säkrare plats från början, och jag hade en skitbra kväll i gott sällskap. Metallica imponerade förvånansvärt mycket på mig, så de ska jag utan tvekan se igen.

Efter detta dog min förra blogg. Nu blir det lite svårare att komma ihåg. I augusti hängde jag med moster till Tiveden, vandrade och plockade kilovis med kantareller. September förflöt smärtfritt fram tills jag åkte till Stockholm och hade en kanonhelg med morsan och moster, köpte massvis med nya jeans och åt gott som vanligt. Tågresan hem skulle dock förändra hela min tillvaro. Två veckor senare var jag singel, och hade tappat precis allt jag hade förlitat mig på under flera år. Normer och synsätt som inte var mina egna hade format mig så mycket att jag helt hade tappat bort mig själv.

Resten av året ägnades åt återuppbyggningsarbete. Snart hade jag lämnat personen ifråga bakom mig, men förändringarna skedde så snabbt att jag inte hann med. Livet snurrade ikapp de år jag hade missat. I början var det skönt att släppa kontrollen och bara enjoy the ride. I slutet av december insåg jag dock att jag behöver få lite stabilitet i tillvaron. Låta saker falla på plats. Få grepp om vardagen och mig själv. Än har jag bara börjat, men det är det som våren 2012 ska handla om. Sedan tar jag studenten, och då är det dags att flyga ut i livet.

2012. Hur kommer det här året att vara annorlunda? Jag vet att jag kommer må bättre än 2011, på alla plan. De nya, djupa relationerna jag har fått på sista tiden tänker jag aldrig i livet släppa taget om. Inte ens om vi hamnar i olika städer i höst. Jag ska försöka att inte stressa ihjäl mig själv heller, för det har ingen någon nytta av. Ta tag i saker på direkten, sova bättre, stressa mindre. Spendera mycket tid med mina nära och kära. Aldrig mer ta någon skit och satsa på mig själv på ett annorlunda sätt än tidigare. Det borde inte vara orimligt att hålla, eller hur?