Jag känner en trängande lust att skriva något. Något sant, något hemligt. Detta är egentligen inte hemligt. Men nog är det sant alltid. Och framförallt förvirrande för alla utomstående, när man klär av det naket, lösryckt ur sitt sammanhang, en pusselbit utan originalbilden till hjälp för att se helheten.

Jag lever för kickarna i livet. Inget ovanligt med det. Men jag är också en människa som tänker mer än vad som antagligen är nyttigt, och därför har jag definierat vad som ger mig kickar och söker utstuderat upp de situationer som ger mig dessa.

Kickarna är känslobomber. Jag lever med andra ord för starka känslor. Den allra värsta känslan som kan drabba mig är tomhet. Total likgiltighet inför allt. Därför blir det ibland så att jag lever on the edge. Inte så att jag går balansgång på smala räcken till broar högt över vattenytan, knarkar eller något annat lika korkat. Det är känslomässigt jag pratar om. Jag äventyrar saker jag inte vill förlora, bara för att känna försmaken av att bli sårad, sviken, ihjältrampad. Jag utsätter mig för osäkra situationer bara för att känna spänningen. Om det går dåligt blir jag sårad. Om det går bra får jag en kick, och ger mig in i nästa lek.

Den leken jag leker nu är egentligen inte så farlig. Inte direkt livshotande. Men som med alla mina utmaningar jag kastar mig in i så kan den skada min självkänsla rätt rejält om det misslyckas. Men vad gör det då, egentligen? Jag blir sårad, men det kan jag bearbeta. Jag kommer igen, och igen, och igen. På fem veckor repade jag mig från ett förhållande som varade i ett år och tre månader. Innan dess hade jag och vederbörande pratat dygnet runt i ytterligare ett år. Det är ungefär 120 veckor. Och jag har återuppbyggt mig själv på fem. Det är fascinerande hur snabbt människan anpassar sig.


Nu sitter jag här, dagen före ännu en lek, lyssnar på Reckless och tvivlet kommer smygande och förlamar mig. Varför känns det alltid som man är den som blir förbisedd? Hur gör man egentligen för att duga?