Rude awakening.
Hela världen upp-och-ner, krossad i tusen bitar. Ni vet. Som det känns när den man älskar allra mest utan förvarning förvandlas till någon annan och det plötsligt inte finns något vi längre.
När dammet skingrades efter katastrofen såg jag glasklart för första gången på flera år. Bitarna föll på plats. Jag såg mig själv forcerad in i tankemönster och normer som inte var mina egna. Jag insåg inte vad umgänget med dessa människor hade gjort med mig förrän efteråt. Nu är det efteråt och jag förstår att jag höll på att tappa bort mig själv och den jag egentligen är.

Nu är jag på god väg att hitta mig själv igen. Reborn och berikad med så många erfarenheter livet kan ge en på 18 år. "Du vågade i alla fall", tyckte en vän. Ja, det gjorde jag. Jag vågar nu. Jag skrattar när jag är glad, gråter när jag är ledsen och gör det jag tycker känns rätt. Jag tänker leva. Men det gör ont att leva ibland.

Ibland går det åt helvete. Det kan jag klara av. Jag vet ju att det kommer en ny dag med nya möjligheter. Men något jag har lärt mig är att aldrig mer i helvete ta någon skit. Aldrig, aldrig mer. Jag tänker inte förödmjuka mig mer för någon annans skull. Kära läsare, ta aldrig skit. Kom ihåg det. Ni är värda så himla mycket mer än så.