Det var ju sanningen som skulle fram i den här bloggen. Så såhär en mysgo fredag, när alla andra är ute och super skallen av sig, kan vi ju alltid tala lite om sanningen.

Nu i juldagarna är det tydligen dags för något slags studentbad på arenan. Snubbarna highfivear sig själva och ser fram emot ett smörgåsbord av glovänligt tjejmaterial. De snygga brudarna ser å andra sidan fram emot att få visa upp sina vältrimmade kroppar, men själv får jag ångest ända in i märgen.

Jag är sjukt mycket snyggare nu än jag var när denna så kallade bikiniångest uppkom i de nedre tonåren. Av detta drar jag slutsatsen att i mitt fall har det faktiskt inte det minsta med mitt egentliga utseende att göra. När jag glor på mig själv i en spegel är jag assnygg, även iförd bikini. När jag kommer ut bland folk och ska granskas, jämföras och visas upp känner jag mig som en blek liten satt degklump, utan vare sig form eller fason. Därför undviker jag bikinisammanhang tills vidare (for ever). "Acceptera dig själv" och "älska dig själv" är fraser som basuneras ut av moraltanter, men känns det bättre för det? Ärligt talat? Inte ett jävla skit.